Kulturhistorisk leksikon

Meir informasjon om denne artikkelen

Meir informasjon om denne artikkelen

Publisert 14. april 2011

Sist oppdatert 18. januar 2019

Kategori

Bilethoggaren Nils Bruland - eit gjensyn i 1996



Nils A. Bruland (1922-2000) var i mange år lærar på Kunstfackskolan i Stockholm. Han flytte heimatt til Sogn og Fjordane i 1974. Sommaren 1996 var eleven og venen Olle Nessle på besøk. Nessle skreiv etterpå ein artikkel om gjensynet med læraren sin.

<p>Fr&aring; heimen til Nils Bruland i J&oslash;lster 1996.</p>

Frå heimen til Nils Bruland i Jølster 1996.

Eigar: Olle Nessle

Datering: 1996

Fotograf: Olle Nessle

"Ett återseende.."

Artikkelen til Olle Nessle har tittelen "Ett återseende med Nisse Bruland" og stod i Hemslöjd 3/1996. Nessle hadde Bruland som lærar i 1971 og han var på besøk vel 20 år seinare. Gjennom artikkelen gjev Nessle lesaren eit nært møte med Bruland, som kunstnar, lærar og filosof. Dessutan formidlar Nessle i tekst og bilete noko av heimen til Nils Bruland i 1996.
Artikkelen har ikkje mellomtitlar og bileta har ikkje særskilde bilettekstar. Dei er her attgjevne med same bilettekst: Frå heimen til Nils Bruland i Jølster, 1996.

Olle Nessle og Hemslöjd har gjeve løyve til at artikkelen får plass i Fylkesarkivet sitt Kulturhistorisk Leksikon.

Ett återseende med Nisse Bruland

Då var det 1970 och det svenska undervisningsväsendet skakades av vänstreradikala vindar. All undervisning, inklusive konstnärlig sådan, skulle teoretiseras og ställas i relation till den dialektiska materialismen eller någon annan svårapplicerad teori. I stället för lektioner i handgripeligheter tilbringades mycken tid på ändlösa stormöten där vi diskuterade formuleringar i protestskrivelser.

Adrin og Brulands undervisning erbjöd den gången ett alternativ. Alla elever älskade den inte, några förstod inte vart de ville komma med sina resonemang, men ingen kunde förhålla seg likgiltiga till vad som avhandlades på deras lektioner.

De studiebesök som en allt mer krympande grupp gjorde i deras sällskap hösten 1971 framstår för mig som oförglömliga. Vi besökte i tur och ordning: ett observatorium, på kvällen, och betraktade universums oändlighet, vi for till Riksmuseets mineralsamling och förundrades inför kristallformernas nästan oändliga variationer i form och färg, vi klev runt på Skansen och fick knuttimringens mysterier uträdda för oss, eller häpnade inför enkeltheten och snillet i Polhems mekaniska alfabet på Tekniska museet.

Dessa två lärare i skulptur refererade aldrig till konstverk eller konstnärer. De visade oss hur man formar olika material som plast, järn, sten, roting, betong eller trä. Vad vi sen gjorde med våra kunskaper var vars och ens ensak. Vi fick lära oss en respekt för material och tekniker samtidigt som vi blev allt mer respektlösa inför hur vi kunde tillämpa våra kunskaper.

Allt det här tänkte jag på medan jag färdades allt längre mot väster. (..) Nils har byggt ett hem åt sig och hustrun Inga på en höjd som överblickar ett fantastiskt landskap. Det omges av en dal med höga fjäll, där snön ännu i juni ligger kvar och små gårder klamrar sig fast högt uppe på bergsidorna. Nedanför speglar sig små nordlandssnipor i sjöns annars svarta vatten och på de branta sluttningarna nedanför huset betar getter och får. Vinden susar i björkarane, spovar sjunger sina vemodiga visor och koskällor klämtar tveksamt från flera håll.

I backen upp mot huset finns ett övergångsställe för sniglar. En triangulär liten skylt varnar. Här kan man stanna upp, och medan sniglarna passerar begrunda friden och den tid av ro som vi alltför sällan upplever.

Björkar, blåbärsris och skulpturer inramar huset som fint smyger sig in i landskapet. Ett par meter över marken är träden föbundna med långa läkt. Det er gångbroer för ekorrarna förklarar Nisse. - Här kan snötäcket bli över en och en halv meter och då behöver ekorrarna någonting att gå på för att ta sig fram till foderborden, som finns vid huset.

I mina ögon har han inte förändrats mycket. Fast ryggen är lite krökt. - Det är min mjälte som sitter på fel ställe förklarar han, annars är det inga problem. Som skulptör har han arbetat med tunga metrial i hela sitt liv. Han har huggit i sten och trä, bilat mycket timmer och byggt tre hus, han har jobbat med smide och betonggjutning och inte dragit sig för stora arbetsstycken. Exempl på hans arbeten finns runt huset, i skogen och hans ateljè näre vid vägen.

De flesta av hans arbeten är pågående, icke avslutade projekt. Det er själva projektet, arbetet med problemen som är det interessanta, inte nödvendigtvis färdiga skulpturer. - Jag är inte särskilt road av uppdrag, säger Nisse och demonstrerar en flexibel komposition som består av åtta runda moduler. Genom att vrida skivorna kan man framställa ett stort antal varierande geometriska strukturer.

- Den här illustrerar minnets förgänglihet. Det behövs inte så många kombinationer för att vi skäll glömma dem vi har sett förut. Det handlar om mönster i hjärnen, om att skapa nya kontakter mellan synapser. I vår kultur vill ingen ha geometrin. Det är bara naturfolken som har kvar sit förhållande till de magiska geometriska strukturerna.

Nisses mer eller mindre fullbordade arbeten påminner mig om den undervisning han förmedlade. Vi insåg snart att det inte var nödvändigt att producera föremål, utan att det väsentliga var vad vi lärde oss i vårt arbete med material och verktyg. Att vägen många gånger verkligen var det mål som taoisterna talar om.

Nisse Bruland är pedagog, och han har mycket att säga om undervisning i slöjd och formning. Hans upprördhet över traditionell träslöjdundervisning, som den bedrivs i svenska skolor, är inte att ta miste på. - Lackade hyvelbänkar! Hur kan man inreda en slöjdsal med sådana och hur kan man sätta hyvlar i händerna på entusiastiska 10-åringar? Hyvlar är inte verktyg. Det är instrument som styr arbetet. Barn i de här ålderna, som så gärna vill arbeta, får stå och göra identiska prylar. Ingen kreativitet föds ur detta, ingen upptäcker några nya tankebanor i sin hjärna.

Nej, släng ut hyvelbänkarna och hyvlarna. Ta vara på rummets arkitektur, en slöjdsal kan också ha vackra proportioner, Poesi och musik som talar till intelligens och känsla måste också finnas där. Där skall också finnas en dörr som leder ut i friska luften så att man kan vara både ute och inne. Där skall också finnas en eld, där man kan smida lite, värma och vrida järn. Det är sådana erfarenheter som ingen glömmer.

Det behövs inga dyra slöjdmaterial, man kan arbeta i rått virke och använda bandknivar. Det är verktyg som ger oändliga formningsmöjligheter och som man inte kan göra sig illa på. Barnen skall arbeta med prosesser som mål i stället för produktion av prylar.

Nisses egna projekt som omger huset är utmärkta illustrationer till det han talar om. Där finns kolonner med kapitäl som reser sig som monoliter med fjällen som bakgrund. Men de är provgjutningar, där den sand som användes inte hade den rätta kornstorleken. Kanske skall de omarbetas vid lämpligt tillfälle. Där finns "terapibrädan", stor, grov och med skuren geometrisk dekor som målats intensivt röd. Den skar Nisse då han efter en hjärtinfarkt var beordrat att hålla sig nogorlunda stilla. Där finns också minimalt bearbetade stenar och träbitar i den totala miljön på ett märkligt sätt.

Nils Bruland vill givetvis inte intervjuas på traditionellt sätt. Vi sitter där i solen och samtaler de två dagar jag är där, och jag försöker efter bästa förmåga att lägga på minnet detaljerna i hans resonmang. Vi talar om navare og bilor som arbetar själva träet, om hantverkskunnande och forna tiders gesällvandringar, om det utbyte av impulser inom konst och filosofi som skedde när hantverkare vandrade rundt i Europa.

Jag skulle kunnat sitta där på berget med min guru och samtalat hur länge som helst, men så blev det inte. I bilen på vägen tillbaka erinrar jag mig en av hans formuleringar och stannar till för att skriva ner den. - Jag förstår inte människor som inte är interesserade av konst och filosofi.

kjelder:

Nessle, Olle: Ett återseende med Nisse Bruland. I Hemslöjd, 1996/3.